Under början av 2025 gjorde Felicia Liang en grundlig genomgång av Kvinnors Byggforums arkiv som några år tidigare donerats av Alstra Byggforum till ArkDes. I och med KBFs utställning under hösten samma år tog hon fram arkivmaterial även till den och kopplade ihop Alstra med ArkDes. Arbetet möjliggjordes genom ett projektstöd från Alstra. Följade är ett samtal mellan Katarina Frisö(styrelseledamot) och Felicia Liang för boken Att Alstra.
Felicia: I utställningssalen på ArkDes planerar man flera år framåt och i den struktur där det tidigare var en utställning om Leonie Geissendorf är det tänkt att handla om en samling. Där ville de fokusera på de historier som kanske inte har hörts så mycket i arkitektur eller designhistoria. Kvinnors Byggform hade donerat sitt arkiv bara något år tidigare och så var det en intendent som hade tittat igenom materialet och kände att det var intressant men eftersom museet skulle genomgå en renovering och få en ny visuell identitet fanns det inte riktigt hade tid att gå djupare in i det, så man lade det lite åt sidan.
Jag berättade för dem att jag var med i Alstra Byggforum (tidigare Kvinnors Byggforum) vilket de tyckte var jätteroligt och de tyckte att jag skulle gå igenom arkivet om jag hade tid för det. Men det fick jag aldrig när jag var projektanställd där, men däremot kom jag ihåg att vi hade pratat om projektbidrag i Alstra när jag satt i styrelsen. Om Alstra skulle göra en utlysning, tänkte jag att jag kunde försöka synka det så att jag kanske kunde lägga ner tid på att faktiskt kolla i arkivet, som jag redan hade kollat med dig, men nu få ännu bättre förståelse för vad som har hänt sedan begynnelsen av KBF till idag. Så det var ju både för att jag visste hur situationen på ArkDes såg ut, att de var glada för hjälp med det, men också för att jag ville lära mig lite mer om Kvinnors Byggforms arkiv. Så jag var ju väldigt snabb på bollen när utlysningen kom och skrev till ArkDes direkt att det finns ett projektbidrag jag kan söka för att fortfarande vara med på ett hörn. Jag fick projektbidraget från Alstra i alla fall, så jag började boka in tider på ArkDes och de gav mig ett kort så att jag kunde gå in och ut själv. Både till magasinet där arkivet var, sen till Pappersverkstan där man i lugn och ro kan gå igenom material.
Katarina: Var det där du och jag satt?
F: Nej, vi var i biblioteket då men det finns ett rum en våning ner. Det är ett rum där man kanske gör lite mer research. Ett skyddat rum för föremål där konservatorer och intendenter jobbar med material. Så dit kunde jag gå när jag kände för att vara där i flera timmar. Ofta behöver man gå igenom ett arkiv, från mitt perspektiv, mer än tre timmar per gång. Man hinner inte komma in i det under en timme.
K: Jag kommer ihåg att det är åtta lådor med bara papper.
F: Det är typ som en lagbok som man noggrant ska gå igenom och ta ordentliga bilder som man i efterhand kan titta på. Jag hade planerat att jag skulle åka dit en gång i veckan under flera veckors tid så att jag ändå kunde andas lite emellanåt och känna en liten längtan och för att det inte skulle bli så himla pressat. Så jag försökte landa i ett bra schema och synka det till när Frida och Frida (intendenter på ArkDes) var där så att vi kunde prata på plats. För oftast när man tittar på föremål som man tycker är lite enastående eller bara något som man försöker förstå sig på kan det vara kul att erfara det tillsammans med någon eller kunna återberätta det väldigt nära inpå när man har sett något.
K: Vad hade de då för roll i det här nu? Alltså när du hade börjat arbeta?
F: Då hade de fullt upp med en massa annat så de hade inte tid att gå igenom materialet innan mig eller tillsammans med mig. Jag fick direktiv om att lägga det jag tycker är lite extra speciellt i konvolut och då gjorde jag ju det. De var aldrig riktigt med då utan de kunde ta igen det när jag var klar och hade delat mitt underlag. Så såg situationen ut då i början av december, januari och februari. Då körde jag på och sen lämnade jag ju in mitt arbete i början av mars. Det blev i princip en bild på varenda dokument. Inte på allt kanske för det hade blivit så mycket. Det var väldigt mycket som man kände att man inte riktigt kan använda, till exempel en redovisning på en faktura, om inte det skulle vara något särskilt som man kan lära sig från det. Jag tog kort på kanske 90% om jag ska dra det ur luften och då ska jag ändå säga att det var väldigt glest från mitten av 90-talet.
K: Okej, så det finns lite luckor i arkivet?
F: Ja, jag skulle ändå säga att det är en väldigt stor lucka från mitten av 90-talet till kanske 2010.
K: Ja, precis. Det finns vissa sådana nedslag såsom Bo80 och namnbytet som det pratas om. Men sen känns det som att det som händer mellan namnbytet och Bo80 är lite svårare att hitta kanske.
F: Jag känner att det är någon period för kanske tio år sedan där styrelsemedlemmarna som var med var väldigt aktiva i andra sammanhang så att jag kan bara tänka mig att det finns material, men att någon bara inte vet vad de ska göra med det och inte har förstått heller att det finns en samling som tillhör KBF som hamnat på ArkDes för att de kanske de har ju släppt det lite och gått vidare med annat.
En annan grej som har gjort att Kvinnors Byggforum verkligen varit på tapeten i planeringen av vem som ska vara efter Leonie-utställningen var ju att Charlotte Holst (medlem i första styrelsen av KBF) har varit väldigt aktiv i att ha konversationer med Frida Melin (intendent på ArkDes). Hon är fortfarande väldigt aktiv och tar verkligen för sig. Det skulle jag säga har varit en väldigt stor del i varför de har uppmärksammats igen. Men också att det är ett kvinnligt kollektiv i Sverige där de diskuterar arkitektur och samhällsbyggnad. Med tanke på varför jag sökte mig till Alstra var det ju för att det inte fanns så många grupper att söka sig till, som ändå har funnits ett bra tag. Jag upplevde att det fanns en brist på engagemang och nyfikenhet inom arkitektkåren, både under studietiden och efter examen. Många verkade fokusera enbart på sin egen karriär istället för att utforska bredare frågor eller samarbeta. Jag får ut mycket mer av att delta i friare och mer engagerande sammanhang, som workshops och egna initiativ. Där tyckte jag att initiativ som Alstra var viktiga, men det var svårt att få andra att delta.
K: Du måste väl ha hittat olika linser att se materialet igenom? Det här tittar jag efter idag och det här tittar jag efter idag osv?
F: Man måste på något sätt vara väldigt öppen för att skumma igenom bara, det här får jag komma ihåg lite, det här är lite mer information, lite mer att sätta sig in i. Det kan jag göra när jag sitter bekvämt hemma och bara läser igenom ordentligt. Men när man känner att man behöver gå igenom mycket material orkar man ju bara skumläsa och då är det roligare att försöka förstå olika kopplingar.
K: Det är väl en övervägande del av dokumentation från olika möten?
F: Ja, väldigt mycket. Och det är också tacksamt för att det är roligt att se hur de fungerade internt, hur de träffades och hur de strukturerade upp allas tid och att de också ändå var väldigt konsekventa. Men också hur de samordnade andra grupper i andra städer. För det växte ju ändå. Och då förstår man ju att om det växer relativt snabbt och byggs upp i andra städer, då är det ändå ett behov som har funnits där ett tag. Det var väldigt tacksamt att kunna titta på de här olika protokollen, de här olika inbjudningarna för vart de skulle samlas någonstans när det var mindre möten, styrelsemöten, men också årsträffar. Där kände man verkligen föreningens kraft och sen drivet i hur de hörde av sig till regeringen och till olika entreprenörer och tryckerier. Sen har det också tillkommit lite i efterhand som kanske dyker upp på utställningen. För utställningen är det Frida och Frida som har haft direkt kontakt med en inredningsarkitekt som jobbade med utställningen på Bo80 så att de har kunnat bygga upp allting igen. Men även Charlotte och några andra styrelsemedlemmar har kunnat ge dem ännu mer information. Så det har tillkommit lite mer material. Jag tror att det går att samla in ännu mer. Eller om personerna som har varit aktiva i organisationen också orkar gräva hemma.
K: Ja, för så har det ju varit med arkivet innan. Det har vandrat mellan olika personer i föreningen, mellan olika styrelser. Lite som att vi har saker samlade nu i ett Shurgard-förråd. Det här är liksom ett gemensamt ägande men det har ingen plats.
F: Jag har ju tagit jättemånga foton från det året som jag var styrelsemedlem. För specifika sammanhang har jag kunnat ge material som jag har samlat på mig under mitt år men det finns ju fortfarande rätt mycket som jag har kvar. Bara från när du och jag gick till ArkDes. Jag kommer inte ens ihåg om vi la upp de bilderna i något moln.
K: Nej, vi la väl det någonstans så att vi kunde printa det till workshopen som följde men jag tror inte vi gjorde någonting mer av det.
F: Det finns ju så många arkiv där jag tänker – det måste finnas mer här. Förhoppningsvis kommer samlingen att byggas på när de öppnar Bo80-utställningen nu.
K: Precis, jag hoppas det väcks tankar och att folk som går på den här utställningen kommer ihåg att: juste jag har ju den gamla pamfletten som vi gjorde 1997.
F: Säg att man skulle vilja bygga på det arkivet så skulle man egentligen bara kunna sitta där i utställningen och bara lyssna på vad folk säger. Jag tänker att de som har intresset för Kvinnors Byggforums frågor har ju säkert någonting de kan berätta från just en tidpunkt eller en personlig erfarenhet eller någonting. Jag kan tänka mig att man kommer höra en massa om man bara hänger där.
K: Ja, antagligen. Och säkert om man har erfarenhet från andra organisationer med. Jag kommer att tänka på när vi var där i arkivet, att det fanns dokumentation från nordiska möten. Jag vet inte vad det var för grupper, men det var väl också separatistiska grupper inom samma intresseområde. Det är ju inte en isolerad händelse att Kvinnors Byggforum kommer till.
F: Nej. Det fanns inte så mycket information om vad de andra grupperna var mer än vart de kom från, att de var från nordiska länder. För att det här hände precis där i början. För de här grupperna från de andra länderna, tror jag måste ha funnits tidigare, för att jag har för mig att det var någon konferens redan 80.
K: Det är ju spännande med de här luckorna som finns idag. Alltså för en organisation som jobbar väldigt mycket med att bilda opinion så måste ju den dokumentationen finnas någonstans. Jag tänker att det finns väl ett självändamål i att också dokumentera. Och att arkivera. Alltså för att skapa ett rikt material och att ha det sen. Och just det materialet blir ju ett material för att jobba med opinionsbildning.
F: Det känns verkligen som att de har haft det i åtanke när de ändå har sparat allting. För att det känns också som att de har tänkt på en långsiktighet i hur de ändå verkligen dokumenterar allting. Så att allt ska funka som en ideell förening. För att det finns så mycket problem som de har stött på men också väldigt många möjligheter de har skapat.
K: Jag kan verkligen fatta att det har varit ett svårt arbete i och med att det inte heller är en linjär berättelse.
F: När jag skulle ge mig själv en chans att förstå allt material så försökte jag hitta lite olika ingångar för att gruppera materialet. Jag kände att jag tog en rätt rationell approach, vilket var att använda en tidslinje för att förstå hur allting började och sen hur länge något pågick. Sedan försökte jag titta på hur föreningen fungerar för att överleva. Inte bara strukturen och organiseringen utan även vad de hade för olika inspirationer. Eller vad det fanns för samtida initiativ som också var separatistiska men i andra frågor bara. Det fanns väldigt många publikationer under den tiden också. KBF hade samlat ihop lite olika publikationer som de valde ut för kvinnor att läsa. Det fanns inte i arkivet men det var ju någonting som föreningen ändå såg till att spara. Jag tittade lite på hur de fungerade som förening, hur de hade organiserat sig själva, hur de hade strukturerat upp dem som var aktiva och ville bidra och hur man kunde anmäla sig till olika grupper för att få saker och ting gjorda eller åtminstone prata och diskutera kring olika engagemang och projekt. Men också på hur de pratade i media för de var ju väldigt synliga under ett bra tag. Alltså inte bara i tidningen Arkitekten som bara är riktat mot branschfolk, men också i DN.
K: Var det främst på 80-talet då?
F: Främst på 80-talet. De var väldigt måna om att jobba med media.
K: Som en strategi?
F: Som en strategi. Och det finns väldigt många foton på dem också. Så det kanske också var en strategi att även synas i bild och ta lite mer plats. Att dyka upp i dagstidningar känns ju ändå smart att göra. För då hittar man ju också andra typer av medlemmar. Jag har också sett korrespondens där kvinnor har skrivit till Charlotte eller föreningen att de skulle vilja vara med och de inte riktigt vet hur de kan engagera sig. Den typen av korrespondens är jättekul att hitta.
K: Alstras arkiv har ju varit ett vandrande arkiv. Alltså folk har haft det i sina källare eller någon i sin garderob. Där är det ingen som har förvaltat det men också alla på samma gång men samtidigt inte riktigt haft koll på det materialet. Det har ju inte funnits en lista på vad en påse innehåller. Det blir kanske inte ett arkiv bara för att det hamnar på museum nödvändigtvis, jag vet inte. Men ändå i relation till den där institutionen, eller myndigheten som museum är med uppgift att förvalta historia, blir det också lite gulligt att ta hand om arkiv på ett sätt som Kvinnors Byggforums arkiv har tagits hand om innan det hamnade på ArkDes.
F: Jag kan alltid känna att det är ett under att få ett helt arkiv. I alla fall när jag jobbade där och vi höll på att gå igenom och förteckna det som hade precis kommit in, då var det ibland enstaka projekt eller modeller. Så när det kommer ett helt arkiv, känns det ju som att det ändå är rätt så sällsynt att det är intakt på något sätt.
K: Det finns väl olika syften med att ha ett arkiv. Jag tänker att den första styrelsen skulle nog säga något helt annat än den styrelsen som vi har idag. Om varför vi har Kvinnors Byggforums material på ArkDes.
F: Läskigt att tänka på vilka det är som bestämmer under en viss tidpunkt eller har materialet i sina händer för att jag menar, just Kvinnors Byggforum arkiv, om det hade hamnat i fel händer så hade det kanske hamnat på en soptipp. Det finns ju jättemycket att lära sig genom att resonera med det materialet. Jag tänkte väldigt mycket på min tid i Alstra när jag gick igenom arkivet. Det är fortfarande lite likt hur vi organiserat själva. Stora skillnaden mellan då och nu är att vi inte har lika många aktiva medlemmar.
Resultatet var egentligen alla bilder, att försöka kategorisera allting och att försöka hitta röd tråd i olika narrativ. Och sedan se till så att det gick att hitta tillbaks till de här olika objekten genom att skriva det korrekt. Alltså i vilken kartong det låg i, vilket konvolut det ligger i. Det var ändå roligt att se vart allting kom ifrån. Jag tyckte att det var en väldigt rolig del av projektet att bara se vad som fungerade ihop. För att förstärka olika insatser under årens gång. För att om man bara tittar på ett dokument då kanske man tänker, vad kul att de hade en workshop. Men tänk då på att samla ihop tio workshops, då dyker det kanske upp en massa frågor och det känns så starkt att se det ihop. Sedan tyckte jag också att det var väldigt uppfriskande att det inte var så himla ordentligt heller hela tiden. Det var väldigt mycket klippa och klistra. Lite handmålat. Det kändes verkligen som att ibland kunde jag ändå se vem som stod bakom vissa.
K: Juste, du lärde känna dem lite grann.
F: Jag lärde känna dem lite genom olika dokument men ändå inte riktigt vetat vem det egentligen är. Så det var fint med den här anonymiteten också. Jag ser spår av en handstil, men det är som att det är signerat av hela gruppen.
Vi vet, bilderna ser inte bra ut här nere. Vi försöker få upp PDFen här men för att få tillgång till den nu maila alstra@alstrabyggforum.se.
