Gimdalen – Anna Areskough och Gunilla Hasselrot Eriksson

Återrapportering

Projektet skapades ur en tanke att byggnader och berättelser hör ihop. Att det utgör en form av makt; vad som anses värt att bevara och vad som anses värt att berätta. I ansökan beskrev vi projektets syfte som att inventera och dokumentera den fysiska miljön: byggnader, åkerlappar, slåtterängar, stigar och vägar och få information om det som fanns, yttats och försvunnit, samt dess användning. Liksom att undersöka vad som bevaras och varför i form av bebyggelse och berättelser. Projektets mål är att:

- med hjälp av gammal kunskap få nya idéer kring hur den fysiska miljön kan betraktas som en ändlig resurs och ges nytt liv, på plats eller annorstädes.

- förstärka, återfunna och förmedla den fysiska miljöns berättelser.

- undersöka vilka berättelser och byggnader som bevaras ur ett maktperspektiv utifrån klass, genus, grupp, ålder.

- samverka med gimdalsbor och delge och få kunskap.

Nu ska det bli spännande att återrapportera och se hur långt vi kom!

‍

Vad projektstödet gått till

Den 14 november reste Gunilla från Trondheim och Anna från Stockholm för att spendera fem dagar i Gimdalen med forskning, dokumentering och undersökning. På plats hade vi tillgång till de tre bygdeböckerna, sammanställda under 90-talet med berättelser och information om byn. Redan innan vi satte oss ner vid köksbordet och började arbetet visste vi att en nyckel skulle vara att lyckas koppla samman fastigheterna i bygdeböckerna med dagens hus, för att på så sätt kunna koppla samman berättelser och människor med fysiska platser. Till vår hjälp tog vi Lantmäteriets historiska kartor, husförhörslängder, Svenska gods och gårdar från 1939, Nyhems bygdeförenings och Jamtlis digitala arkiv med foton samt vandringar i byn. Under vandringarna började vi småprata med byborna och vi besökte även Svea Rosling för att ta del av hennes berättelser. Under dagarna kring nyår besökte vi sedan Harry Eriksson, som är uppvuxen i Gimdalen, och tog del av hans foton och berättelser.

Kartmaterialet: Digitalt sammanförde vi kartor från 1810, 1845, 1855, 1960- och 70-talen. Utifrån dem fick vi en ny förståelse för hur byn vuxit fram. “Bygatan” visade sig inte vara så ursprunglig som vi trott. Stigar och vägar gick på andra sätt. Byns första gård finns inte kvar på sin ursprungliga plats. Mängden byggnader som inte längre finns kvar översteg vida vad vi trott.

Släktträdet: Det tog inte många timmar innan vi insåg att vi behövde en grafisk representation som visade hur byn vuxit fram sammankopplat med de människor och släktband som bebott gårdarna. Både för att vi själva skulle förstå och lyckas hålla ordning, men också för att kunna förmedla detta till byborna.

Vandringarna: Under dygnets ljusa timmar vandrade vi i byn och påbörjade vår fotodokumentation av byns byggnader. Vi sökte spår efter äldre stigar och vägar. Efterhand som vi bekantade oss mer ingående med byggnaderna började vi fundera på om och hur de flyttats i byn. En insikt i ett äldre sätt att ta tillvara byggnader, genom att flytta, omvandla, demontera, återmontera, slå ihop växte fram. Vi började undra om arvskiften också medfört att byggnader flyttats.

Planscherna: När vi lämnat Gimdalen och återvänt hem påbörjade vi arbetet med planscherna. Genom att arbeta i Miro kunde vi sitta i olika länder och arbeta gemensamt. Byns fyra skattehemman blev fyra planscher i A1-format som tillsammans bildar ett släktträd för byn. När den sista pusselbiten föll på plats och vi slutligen kunde införliva Rislunds gård i helheten var lyckan stor.

Uppsatsen: Insikterna och den nya kunskapen från Gimdalen ledde till att Anna skrev sin uppsats i kursen 

Gestaltad livsmiljö: Det offentliga rummet som mötesplats för arkitektur, form, konst och kulturarv kring byn och hur glesbygden exkluderas från Regeringens proposition för Gestaltad livsmiljö. (Se bilaga) 

Normkreativ och maktkritisk

Vi valde att ändra bygdeböckernas perspektiv kring ägande genom att låta kvinnorna ta plats i fastigheternas släktträd. Vi blev själva förvånade över hur ofta döttrar tog över gården. På planscherna låter vi dem kliva fram och försöker därmed rucka hegemonin kring patrilinjära arv. Våra efterforskningar visar att byns ursprung inte står att finna bland de största gårdarna längs bygatan. Här finns en möjlighet att ifrågasätta hur (kulturmiljö)värde utdelas. Varför

ses de största, sammanhållna gårdsformationerna som värdefulla, på en plats där gårdarna bestått av spridd bebyggelse och funktioner? Är det ett resultat av föreställningar om

bonden på gården, kvinnan i köket? Eller handlar det om ägande och kapital: Att den största gården också tilldelas störst kulturhistoriskt värde. Här finns ett fortsatt stort arbete att lyfta fram övriga byggnader och därmed andra historier, såsom fäbodar, tvättstugor, smedjor, lador, arbetarbaracker.

Maktförhållandet kring stad och land blev belyst genom uppsatsen, även där förvånade det oss hur pass osynliggjord landsbygden är. Det är dessutom så att på en plats som Gimdalen är det inte enbart den gestaltade livsmiljön som utgör livsmiljö. Här är det även skogen, och den ägs inte längre lokalt. Makten kring vad som händer i människors närmiljö i byn är starkt begränsad. Här finns en tydlig gräns för hur långt medbestämmande och demokrati tillåts gå, manifesterad i äganderätt. En ytterligare skiljelinje går mellan bofast och nomadisk som syns i samernas rätt till renbete.

Fortsatt arbete

Sommarutställning och föredrag: Gimdalen är en plats som lever upp på sommaren, därför kommer presentationen av planscherna och vårt föredrag om byn att genomföras då. Vår förhoppning är att vi genom möten med människor kommer få tillgång till mer material, genom gamla foton och berättelser, så vi ytterligare kan fylla på planscherna och byns berättelser. Ryktet om vårt arbete har spridit sig på byn och det finns stort intresse för och nyfikenhet kring vårt arbete.

Inmätning och dokumentation: Vi kommer fortsätta arbetet med inmätning och dokumentation av byggnaderna. Vi tror att det i landsbygdens historiska förhållningssätt till byggnader som något som flyttas, återanvänds, sammanfogas finns en nyckel till ett mer hållbart förhållningssätt till resurser. I ett längre perspektiv vill vi även fortsätta arbeta med skillnaden mellan minnen och historia, hur man laddar den fysiska miljön med den fjärde dimensionen av tid och minnen, samt experimentera med att förkroppsliga historier och göra nya minnen. Liksom alla de aspekter av maktdiskrepanser och normer vi stött på hittills.

Vårt arbete, liksom övriga lokala eldsjälars, syftar till att fortsätta hålla Gimdalen levande och vitalt. Bara det känns som en subversiv målsättning i dagens metronormativa samhällsklimat.

‍

Gestaltade livsmiljöer, gemensamma rum, interdisciplinära praktiker

Inledning

2018 föreslog regeringen ett nytt nationellt mål för arkitektur- form- och designpolitiken i propositionen Politik för gestaltad livsmiljö. Denna ersatte propositionen Framtidsformer från 1998. En tydlig skillnad i formuleringarna mellan de två är att den nya uttrycker hur disciplinerna arkitektur, form och design ska bidra till ett “hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle” medan den äldre fokuserade på disciplinerna som sådana genom att de skulle “ges goda förutsättningar för sin utveckling”.1 Det är en intressant förändring och jag har i uppsatsen försökt förstå hur Politik för gestaltad livsmiljö kan bidra enligt de ovan uttryckta målen till den lilla jämtländska byn Gimdalen.

Beskrivning av Gimdalen

Den jämtländska byn Gimdalen är situerad på ett näs mellan två sjöar i en dalgång omgiven av skogbevuxna berg. Genom dalgången rinner Gimån. Fram till mitten av 1700-talet utgjordes områdets största värden av fiske, jakt och myrslåtter, men vid denna tid bröts ett nybygge, vilket var starten på en bofast befolkning.2

Snart fanns fem utspridda huvudgårdar varifrån byn växte fram genom olika arvsskiften och försäljningar.3

Under 1800-talet bröts en stor del av byns jordbruksmark vilket gav byn dess nuvarande utseende med spridd bebyggelse bland öppna fält. I byn uppfördes flera stora och rikt dekorerade manbyggnader. Vid mitten av 1800-talet blev skogsnäringen betydelsefull med avverkning och flottning. Vattenvägarna utgjorde huvudsaklig kommunikationsled fram till slutet av 1800-talet då en landsväg anlades från Nyhem, denna blev dock vinterfarbar först på 1920-talet.4

I och med landsvägens sträckning och det tidiga 1900-talets alternativa försörjningskällor till jordbruket lokaliserades nu ny bebyggelse kring landsvägen, vilket skapat en bygata. Under 1900-talet växte samhällsservice och mindre näringsverksamheter fram och under 1920-talet bodde omkring 400 personer i byn. Mot slutet av 60-talet upphörde flottningsverksamheten, i och med det upphörde skogsnäringen att vara en lokalt förankrad näring vilket i sin tur ledde till en generell nedgång. Sedan några år tillbaka bedrivs inget lantbruk i byn. Nya mindre näringar är istället fiske- och vildmarksturism.

Begreppen gestaltad livsmiljö och kulturmiljö

Jag har valt att studera propositionen främst utifrån den fysiska miljön och har därför valt ut två huvudbegrepp i propositionen som kan vara relevanta för byn: gestaltad livsmiljö och kulturmiljö. För att förstå begreppet gestaltad livsmiljö har jag delat upp det. I propositionen syftar begreppet “Gestaltad” på den medvetna utformningen av miljöer, där arkitektur, form, design och konst används för att skapa funktionella, hållbara och estetiskt tilltalande miljöer. Det innebär en helhetssyn på planering och utformning, där olika discipliner samverkar.5 

Begreppet “livsmiljö”

beskrivs som den fysiska miljö människor lever och verkar i, så som byggnader, offentliga platser och infrastruktur, liksom den naturliga miljön. Begreppet tar även hänsyn till sociala och kulturella aspekter som påverkar människors upplevelser och användning av dessa fysiska miljöer.6 Den sammanslagna termen gestaltad livsmiljö är i propositionen starkt kopplad till utveckling, vilket omnämns 30 gånger. “Kulturmiljö” definieras som miljöer som präglas av mänsklig aktivitet och har ett historiskt, socialt eller kulturellt värde. Det kan vara byggnader såväl som landskap och platser som berättar om samhällets utveckling och historia.7 Kulturmiljö är kopplat till bevarande som nämns två gånger. Utifrån dessa definitioner av begreppen kan livsmiljö och kulturmiljö ses som nära besläktade, en del av en miljös tidslighet, alltså hur tiden förändrar en miljö utifrån olika aspekter. Men skillnaden ligger inte bara i tid, en kulturmiljö är också utvald genom en värdering. Detta vittnar inte minst Riksantikvarieämbetets rapport Prioritera att variera om, som utvärderar hur länsstyrelserna lyckas med uppdraget att lyfta fram en mångfald av kulturmiljöer.8

Analys av Gimdalen utifrån begreppen

Är byn en gestaltad livsmiljö? Här finns enstaka byggnader som kan anses gestaltade, om än av byggmästare och snickare, men byn som helhet är inte planerad utifrån en gestaltad helhetssyn eller av olika gestaltande professioner. Den har i huvudsak vuxit fram genom avstyckningar från befintliga gårdar, och främst innan det kommunala planmonopolet trädde i kraft 1947, innan vilket markägare själva bestämde över bebyggelsen.9 Placeringen av bebyggelsen har delvis varit slumpartad då den utgått från vilka familjegårdar som haft vuxna barn som velat bosätta sig i byn och därmed styckat av tomter.10 Skulle byn kunna bli en gestaltad livsmiljö? Det pågår ingen generell utveckling av byn och därför ingen möjlighet att föra in gestaltad livsmiljö enligt propositionens definition av begreppet. Är byn då en kulturmiljö? Min förståelse av vilka delar av bebyggelsen som anses vara kulturmiljö baseras på samtal “på byn”. En av de större gårdarna har fått avslag på att uppföra ett sommarhus inom gårdsbebyggelsen utifrån kulturmiljövärde. Renoveringen av byns äldsta mangårdsbyggnad från 1830-talet genomfördes i samråd med länsstyrelsens antikvarier. Möjligen kan också en flytt av en mangårdsbyggnad från en plats till en annan inom byn ha involverat länsstyrelsen. Byn i sig utgör alltså ingen kulturmiljö utifrån ett myndighetsperspektiv, även om enstaka hus och gårdar har givits ett kulturhistoriskt värde. Det som intresserar mig är att byn inte verkar rymmas inom vare sig begreppet gestaltad livsmiljö eller kulturmiljö, två begrepp som enligt propositionen har stor bärighet både på människors liv och på demokratin.11 Detta skulle kunna vara ett utslag av det Håkan Nilsson i Omförhandlingar beskriver som metronormativitet, en norm som osynliggör lands- och glesbygd genom fokus på staden.12 En sådan norm skulle kunna ses som en konsekvens av att mer än fyra femtedel av Sveriges befolkning sedan 1970-talet bott i städer och tätorter. Med tanke på att enbart tolv procent av befolkningen idag bor utanför en tätort13 är det troligt att övriga 88 procent varken har kännedom eller intresse kring hur landsbygden fungerar historiskt eller socialt, eller vad den har för kunskap och erfarenheter att erbjuda. Min nästa fråga är om och hur detta påverkar byn.

Värderad

Vilka regelbundenhetsfält är det då som styr diskursen kring kulturmiljö och ger en platskonstruktion kring vissa gårdar i byn som värdefulla? I sin avhandling Att skapa rum låter Sanglert arkeologen Stig Welinder förklara skillnaden mellan kulturlandskap och kulturmiljö, där den förra kan ses som synonym till livsmiljö, om än i ett naturlandskap, medan den andra är ett utvalt utsnitt av landskapet, baserat på ett antal kriterier. Dessa kriterier är ofta grundade i äldre värderingar och normer.14 För att kunna göra ett utsnitt behövs en tydlig snittyta i form av en tydligt definierad bebyggelse. Martins Holmberg skriver i sin På stadens yta om hur stadsdelen Haga inte tas upp i äldre stadslitteratur för Göteborg eftersom det finns en ambiguitet kring var de fysiska gränserna för stadsdelen går.15 I Riksantikvarieämbetets rapport Prioritera att variera framgår att kategorierna “gårdsmiljö” och ”bymiljö” sedan länge är stora poster vid länsstyrelsernas utbetalning av kulturmiljövårdsmedel.16 

I Gimdalen skapar detta en platskonstruktion där gårdarna med tydlig gårdsform relaterade till en byformation längs landsvägen, vilken resemantiserats som bygata, ges högt värde. Denna platskonstruktion stämmer dock dåligt med byns fakticitet där byns ursprung är spridd bebyggelse utan relation till den långt senare tillkomna landsvägen. Till gårdarna hör också bebyggelse fritt placerad i landskapet så som lador, smedjor, tvättstugor och båthus, vilka var en del av gårdarnas funktion, om än på lite avstånd. På ytterligare avstånd finns även delar av gårdarnas bebyggelse i skogen, så som lador för myrslåtter och härbren för sommarbete. Dessa byggnader förfaller och försvinner ur landskapet och utgör nu en slags frånvarons närvaro, där gårdsbebyggelsen som uttryck för en funktion är ofullständig utan dem, men samtidigt antyder att de måste ha funnits. 

Sanglert beskriver också hur en rapport från Riksantikvarieämbetet från 2007 konstaterar att den etablerade praktiken lämnar vardagslandskapet därhän när kulturmiljöaspekter begränsas till värdefulla kulturmiljöer.17 Enligt Sanglert finns det dock ett önskemål inom kulturmiljövården att se helheten, alltså landskapet kring de traditionella kulturmiljöerna.18 Här har byns samfällighet nått längre än kulturmiljövården då man aktivt arbetar för att hålla jordbrukslandskapet öppet, trots att det inte längre brukas. Detta arbete utsträcker sig inte till byggnaderna på samma sätt. Jag undrar om det beror på just kulturmiljövårdens värderingar som skapar ett innanför och ett utanför. Eventuellt förstärkt av att Plan- och bygglagen på landsbygden undantar ekonomibyggnader från 1947 års kommunala planmonopol avseende både bygglov och rivningslov.19 För att förstå landskapet använder sig Sanglert av Torsten Hägerstrands tidsgeografi, en metod för att studera hur människor rör sig genom tid och rum och hur deras dagliga aktiviteter begränsas och möjliggörs av olika faktorer.20 Inspirerad av denna föreställer jag mig att man för att förstå gårdarna i Gimdalen behöver tänka sig någon slags mental geografi som existerade i människors medvetande. Att gården aldrig var enbart det man kunde se i sin direkta omgivning, utan även de avsides byggnader och miljöer man var medveten om och såg för sin inre syn.

Offentlig konst och minneskultur

I Gimdalen utgörs den offentliga konsten, med lite god vilja, av ett minnesmärke placerat vid landsvägen. För att åter låna propositionens definition är “offentlig konst” konstverk placerade på offentliga platser. Dessa i sin tur definieras som platser och rum som är tillgängliga för allmänheten, såsom torg, parker, gator och andra gemensamma utrymmen.21 Minnesstenen restes när byn firade 200-årsjubileum. Det är en cirkulär kvarnsten hämtad från en av byns förlorade kvarnar. Stenen har en diameter av cirka en meter, med en centralt placerad urgröpning, placerad på ett litet röse. Texten läser:

Om fädrens id till yngre tid

skall minnesstenen tala

1757-1957

Stenen restes vid en tidpunkt då både utvandring och urbanisering påverkat byn och då både lantbruk och skogsnäring påbörjat en industrialisering som skulle komma att kraftigt decimera arbetstillfällena, och därmed byns befolkning. Utöver de byggnader som redan är borta pågår också ett långsamt förfall där vissa byggnader försvinner under en tidsrymd som sträcker sig över flera decennier. Men inte bara det, man skulle också kunna tala om en avveckling som pågått och pågår i form av förlorade funktioner såsom småindustrier, skola, föreningslokal, affär och post. Genom att titta på byn som ett tidsrum blir det tydligt hur försvinnande är en del av den sociala verkligheten. Detta borde vara en allvarlig fråga i propositionen Politik för gestaltad livsmiljö då den lyfter fram att tillhörighet och trygghet hänger ihop med en förtrogenhet med miljön och en tillit till dess beständighet.22 

I offentligt minne, offentlig konst beskrivs hur “Monumentets tid är tredelad: den tid då det reses, den tid som det representerar och den tid som är dess betraktares nu”.23 Det är lätt att idag föreställa sig 1957 som en storhetstid, när det kanske egentligen var så att man reste stenen för att försöka hålla kvar det som höll på att gå förlorat. På 1990-talet gjordes en liknande ansats när en studiecirkel samlade in minnen och skrev bygdeböcker i tre band, en monumental insats. Nu 30 år senare förbereds en ljudpromenad i byn med insamlade berättelser från den generation vars egna och traderade minnen håller på att försvinna. Syftet är att bevara minnena, men också att tillgängliggöra dem och väcka intresse för byn. En förhoppning att de som lockas hit av fiske-och vildmarksturism kan komma att stanna kvar. Det är kanske inte offentlig konst, men onekligen offentlig kultur. Det är också helt i linje med hur kulturen blivit ett verktyg för att förändra samhället, istället för politiken, så som Kajsa Ekis Ekman citeras i Postdemokratisk kultur.24

I byn finns ett socialt minne, alltså det förflutnas plats i samtiden,25 kopplat till byns byggnader. Tydligast är tradering kring de manbyggnaderna som försvann under sent 1800- och tidigt 1900-tal genom flytt eller brand, men även andra byggnader traderas. Dessa traderade minnen är viktiga eftersom de inte enbart beskriver byggnader som är borta utan också alla de byggnader som lever vidare i ny form: härbren och lador som blivit fritidshus, en fäbod som blev en mangårdsbyggnad i byn, och sedan flyttades ytterligare en gång. Det finns ett immateriellt kulturarv i byn kopplat till byggnaderna vilket utgörs av en lång tradition av att omvandla, flytta, demontera och återmontera dessa på nya sätt. Nu undrar jag om den myndighetsutövande kulturmiljövärderingen av gårdsmiljöerna och manbyggnaderna skapat en norm som gör att andra byggnader inte längre värderas som resurser eller omhändertas? Innebär propositionens fokus på utveckling och bevarande inte bara ett osynliggörande utan även en negativ påverkan?

Slutsatser

Genom att läsa regeringens proposition Politik för gestaltad livsmiljö utifrån byn Gimdalens villkor förändrades min uppfattning av politiken. Från inkluderande till exkluderande och från aktiv till passiv. Genom att propositionen använder vida begrepp, som “alla”, “demokrati” och “livsmiljö” blir uteslutandet av landsbygden mer påtagligt, och allvarligt. Vid första anblick kan det också tyckas som om propositionen ger uttryck för en politisk vilja att förändra, men den verkar i själva verket vara i linje med det postdemokratiska tillståndet där politik reduceras till förvaltning.26 I detta fall förvaltning av ett samhälle där utveckling i form av tillväxt är norm och där det av särskilt värde som inte utvecklas istället bevaras, konserveras, i form av kulturmiljö.

Det jag saknar i politiken är en tanke kring hur arkitektur, konst och kulturarv kan arbeta på platser som riskerar att förändras genom avveckling, istället för utveckling. Ett slags gestaltat vidmakthållande som befinner sig mellan konservering och exploatering. En ambition och vilja kring hållbarhet och återbruk, att hushålla med resurser. Att någon skulle se och sätta på pränt ett annat sätt att förhålla sig, är inte det vad politik kan vara?

I propositionen beskrivs gestaltning av livsmiljöer som en demokratisk process som handlar om att stärka människors möjlighet att påverka sin omgivning och sitt samhälle samt minska sociala och ekonomiska klyftor.27 För att återknyta till uppsatsens inledande frågeställning, det tycks mig inte som om Politik för gestaltad livsmiljö bidrar till ett hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle utifrån Gimdalens perspektiv, snarare tvärtom.

1 Regeringen, Politik för gestaltad livsmiljö: proposition 2017/18:110, (Kulturdepartementet, 2018) s. 7,19.
2 Märta Åhlund (red.), Nyhems socken: Byar, brukare, befolkning, (Bräcke: Nyhems bygdehistoriska förening, 1996), s. 263-267.
3 Märta Åhlund (red.), 1996, s. 263-324.
4 Märta Åhlund (red.), 1996, s. 87-90.
5 Regeringen, 2018, s. 9, 16-17, 52.
6 Regeringen, 2018, s. 10, 13, 15-17.
7 Regeringen, 2018, s. 11, 25, 65-67.
8 Riksantikvarieämbetet, Prioritera att variera - Kulturmiljövårdsanslagets bidrag till en mångfald kulturmiljöer, 2017, s. 4.
9 Boverket, Plan- och bygglagstiftningens utveckling, 2023, https://www.boverket.se/sv/PBL-kunskapsbanken/Allmant-om-PBL/lag--ratt/plan--och-bygglagsstiftningens-utveckling [hämtad 2025-01-06]
10 Märta Åhlund, 1996, s. 267-324.
11 Regeringen, 2018, s. 8, 10, 17-21,51, 75.
12 Håkan Nilsson, “Offentlig konst: ett försök till navigering” i Omförhandlingar: den offentliga konstens roll efter millenieskiftet, red. Håkan Nilsson, (Stockholm: Södertörns högskola, 2021), s. 27.
13 Statistiska centralbyrån, Urbanisering - från land till stad, 2015, https://www.scb.se/hitta-statistik/artiklar/2015/Urbanisering--fran-land-till-stad [hämtad 2025-01-06]
14 Stig Welinder, Miljö, kultur och kulturmiljö, (Stockholm: Almqvist & Wiksell International, 1993) se Carl-Johan Sanglert, Att skapa plats och göra rum: Landskapsperspektiv på det historiska värdets betydelse och funktion i svenska planering och miljövård, doktorsavhandling, (Lunds universitet, 2013), s. 14.
15 Ingrid Martins Holmberg, På stadens yta: Om historiseringen av Haga, doktorsavhandling, (Göteborg: Makadam förlag, 2006) s. 93.
16 Riksantikvarieämbetet, 2017, s. 20-21.
17 Carl-Johan Sanglert 2013, s. 17.
18 Carl-Johan Sanglert 2013, s. 16.
19 Boverket, Ekonomibyggnad, 2019, https://www.boverket.se/sv/PBL-kunskapsbanken/lov--byggande/anmalningsplikt/byggnader/ekonomibyggnad [hämtad 2025-01-06]
20 Carl-Johan Sanglert, 2013, s. 57-69.
21 Regeringen, 2018, s. 67-70.
22 Regeringen, 2018, s. 22.
23 Rebecka Katz Thor, “Monumentsjuka, om monumentets ärende och tid” i Offentligt minne, offentlig konst: Reflektioner om monument och minneskonst i samtiden, Enqvist, Annika (red.), Katz Thor, Rebecka (red.), Modig, Karolina (red.), Zawieja, Joanna (red.), (Statens konstråd, 2022), s. 20.
24 Werner, Jeff, Postdemokratisk kultur, (Möklinta: Gidlunds förlag, 2018), s. 12.
25 Ingrid Martins Holmberg, s. 44.
26 Richard Ek och Mekonnen Tesfahuney, “Inledning: Quo vadis polis” i Den postpolitiska staden, red. Mekonnen Tesfahuney och Richard Ek, (Sandared: Recito förlag, 2016), s. 11.
27 Regeringen, 2018, s. 7-10.

Referenslista

Boverket, Ekonomibyggnad, 2019, https://www.boverket.se/sv/PBL-kunskapsbanken/lov--byggande/anmalningsplikt/byggnader/ekonomibyggnad [hämtad 2025-01-06]
Boverket, Plan- och bygglagstiftningens utveckling, 2023, https://www.boverket.se/sv/PBL-kunskapsbanken/Allmant-om-PBL/lag--ratt/plan--och-bygglagsstiftningens-utveckling [hämtad 2025-01-06]
Ek, Richard och Tesfahuney, Mekonnen, “Inledning: Quo vadis polis” i Den postpolitiska staden, red. Mekonnen Tesfahuney och Richard Ek, (Sandared: Recito förlag, 2016)
Katz Thor, Rebecka, “Monumentsjuka, om monumentets ärende och tid” i Offentligt minne, offentlig konst: Reflektioner om monument och minneskonst i samtiden, Enqvist, Annika (red.), Katz Thor, Rebecka (red.), Modig, Karolina (red.), Zawieja, Joanna (red.), (Statens konstråd, 2022), s. 20. 
Martins Holmberg, Ingrid, På stadens yta: Om historiseringen av Haga, doktorsavhandling, (Göteborg: Makadam förlag, 2006)
Nilsson, Håkan, “Offentlig konst: ett försök till navigering” i Omförhandlingar: den offentliga konstens roll efter millennieskiftet, red. Håkan Nilsson, (Stockholm: Södertörns högskola, 2021), s. 27. 
Regeringen, Politik för gestaltad livsmiljö: proposition 2017/18:110, (Kulturdepartementet, 2018) 
Riksantikvarieämbetet, Prioritera att variera - Kulturmiljövårdsanslagets bidrag till en mångfald kulturmiljöer, (Riksantikvarieämbetet, 2017.)
Sanglert, Carl-Johan, Att skapa plats och göra rum: Landskapsperspektiv på det historiska värdets betydelse och funktion i svenska planering och miljövård, doktorsavhandling, (Lunds universitet, 2013)
Statistiska centralbyrån, Tätorter i Sverige, 2024, https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/miljo/tatorter-i-sverige [hämtad 2025-01-06]
Statistiska centralbyrån, Urbanisering - från land till stad, 2015, https://www.scb.se/hitta-statistik/artiklar/2015/Urbanisering--fran-land-till-stad [hämtad 2025-01-06]
Von Sydow, Wald, Björkman, Sten (red.), Svenska gods och gårdar, del 40, Jämtland, (Uddevalla: Svenska gods och gårdar, 1939)
Werner, Jeff, Postdemokratisk kultur, (Möklinta: Gidlunds förlag, 2018)
Åhlund, Märta (red.), Nyhems socken: Byar, brukare, befolkning, (Bräcke: Nyhems bygdehistoriska förening, 1996.)

‍

Foto: Simon Stanford